När jag var runt 18-19 år så var Thomas Di Leva det flummigaste som fans, och eftersom min klass på Bergsäters vattenkammigt ekonomifokuserande gymnasieskola alltid ville vara lite anti skolans profil, så blev denne Gävlebo snabbt en stor favorit. I vår reklamlärare Lars Borres musikstudio gjorde klassen en oförglömlig inspelning av Di Levas "Vi har bara varandra". Men nog talat om det, det är typ 100 år sedan snart och såväl "Loffe", "Hyland", "Sandsjö", "Westfeldtskan", "Odd", "Malin", "Tobbe" och övriga i klassen har förmodligen, precis som undertecknad, gått vidare i livet sedan dess. Någon blev journalist, någon fotograf, någon Art Director och ytterligare någon blev politiskt aktiv, har det sagts mig.

Nej, länge var Di Leva och vår tolkning av hans låtar som bortblåsta ur mitt minne. Men så i dag började dennes gamla slagdängor åter gnaga i huvudet, och det av en inte helt osökt anledning...

Efter alla turer kring Uddevalla Sjukhus, hade MP:s regionala hälso- och sjukvårdsgrupp nämligen bestämt sig för att göra en djupare analys av frågan, varför hela gruppen samlades på Regionens Hus i Uddevalla för en dags dragningar, studier och informationer om de skeenden som rör sig kring sjukhuset...

Efter dagens studier, föredrag och samtal, så blir bilden av vad som håller på att genomföras bara mer och mer tvetydig. På pappret ser allt riktigt bra ut för Uddevalla sjukhus i framtiden - med utveckling av närvårdsakut och särskilda medicinska äldrevårdsavdelningar. Samtidigt får man inte föringa den oro som människor lokalt på orten känner. Inte heller kan man negligera det faktum att det är besvärligt med en omflyttningsprocess samtidigt som man har krav på sig att också i omstruktureringsfasen utföra en god och säker vård.

Därför känns det väldigt olyckligt att en del av de kritiska röster som finns, utnyttjar människors oro för att sprida desinformation via lokal massmedia. Å andra sidan bör politikerna lyssna på de medborgare som ställt krav på mer öppenhet från sjukhusledningens sida.

Själv kände jag mig vare sig nöjd eller missnöjd med dagen. I stället kom Di Levas gamla hit "Vem ska man tro på?" gnagandes i mitt huvud under tågresan hem till Mellerud. En sak ärdock säker - Den som tror sig läsa hela sanningen genom att följa artiklarna i lokaltidningen, den har nog missat en hel del av substansen i frågan om strukturomläggningen...

* * *

För övrigt var det nog i Lars Borres reklamstudio på Bryggaregatan, som mina politiska ådror vaknade liv, åtminstone de delarna av ådrorna som gillade att käbblas i debatter. I en helt intetsägande inspelning av en skolradiodebatt om vattnets betydelse för sjöfarten förde undertecknad ett rätt långt resonemang om alkohol och vatten, samt började stämma in i en för stunden uppfunnen visa kallad "Old Sailor", som Henke-Maräng/Sandsjö var lead singer till. Ack, vilken härligt skruvad tid det var...

Enligt en synovate- mäntning i DN är Miljöpartiets sympatisörer, vid sidan av kristdemokraternas, de som är mest rojalistiska. Finns tydligen fler i den gröna rörelsen som delar min uppfattning om att kungahuset är gulligt och som ser fram emot Victoria I som drottning när den tiden är inne.

Till skillnad från i EU- frågan, så ser jag den här gången inte samstämmigheten mellan min och sympatisörernas uppfattning som grundat på en fingertoppskänsla från min sida, utan mer som ett tämligen oväntat, men lyckligt, sammanträffande.

En i raden av alla Borås lysande MP- profiler, Tom Andersson, har i en artikel skrivit mycket och bra om den dyra, farliga och onödiga kärnkraften. Vill genom denna länk tipsa om ett blogginlägg väl värt att läsas.

Det här är egentligen en nyhet som många astmatiker redan känner till genom praktisk erfarenhet, men nu står det svart på vitt på Dagens Nyheters hemsida - bilavgaser är skadligare än vedrök eftersom människor andas ut en större andel av vedröken än de gör av bilavgaserna.

Om bara några dagar sitter vi förmodligen med beskedet - om Saab överlever eller ej. I dag finns tecken på både den positiva och den negativa sidan. Noterbart är bl.a uppgifterna i TV4 Nyheterna om att regeringen nu är redo för att Saab går i konkurs. Dock cirkulerar också uppgifter om att GM fem i tolv är på väg att försöka skapa ett dotterbolag av Saab, för att underlätta en försäljning.

Oavsett överlevnad eller inte, är risken överhängande att just Trollhättan blir en av de tre fabriker i Europa som GM nu planerar avveckla. En sådan händelse skulle drabba Trollhättan och dess kranskommuner med ett dråpslag. På ett bräde skulle kanske 6.000 människor mista jobbet, och därutöver en mängd människor bland dem som arbetar som underleverantörer.

Den lokala metallklubben och en del av de lokala politikerna ondgör sig över regeringens ovilja att skjuta in pengar, men det måste samtidigt ses som ett resursslöseri att ur statskassan reservera medel för att rädda ett bolag som egentligen gått med förlust stora delar av de sista 20-40 åren. Precis som när det gäller textilkrisen i Borås på 70- talet, eller varvskrisen i bl.a Uddevalla på 80- talet, så måste utvecklingen ha sin gång och bekymren värka ut innan en hopplöst nattsvart situation kan vändas till en positiv utveckling.

Regeringen gör rätt i att hushålla med de resurserna. I stället måste de, tillsammans med regionen, kommunerna och det kvarvarande näringslivet planera för andra och mer hållbara satsningar för att lösa Trollhätte- krisen. Annars lär denna natursköna stad gå ett öde till mötes, liknande det som hänt i den amerikanska bilstaden Detroit. Och att det vore mycket olyckligt, bör partierna såväl till höger som vänster eller gröna, kunna enas om...

Bevisbörda, källförteckningar och annat som hör den akademiska världen till, blir alltmer rådande också inom politiken. Till största delen är det bra. Men i bland upplever jag en risk för att moderna och via högskolor till politrucker upplärda politiker glömmer att politik till syvende och sist också handlar om hjärta och sunt förnuft.

Min oro grundar sig på hur beslutsfattande instanser ibland in absurdum fokuserar på bevisbörda, oavsett de erfarenheter som finns att hämta ur det riktiga livet, som försigår mitt i bland oss. Så här kommer tre exempel på när hjärnan fått råda utan inblandning från själ och hjärta, och det orsakat mycken lidande för enskilda samhällsmedborgare:

1. Elöverkänsliga

Kartläggningar visar att det finns ungefär 30.000 människor i Västsverige som har överkänslighet mot el och strålning från bl.a mobilmaster. Av dem är det ca 10% som har uppenbara problem att fungera i det strålningsrika samhälle som just nu byggs upp runtomkring oss. Samtidigt finns det inga entydiga bevis från forskning som visar på att människor ska kunna känna av sådan strålning, varför många politiker väljer att på goda faktagrunder avspisa de drabbade som om de inte fanns. Det krävs hjärta i politiken, för att acceptera att de faktiskt finns, och för att faktiskt planera för ett tillgängligt samhälle också för dessa människor. Från regionens sida talas det om reservat, små "vita fläckar", där de elöverkänsliga kan få hålla till. Men lågstrålande vårdinrättningar har vi bara en ynka av, i hela regionen. Det behövs hjärta i politiken.

2. Parkinsondrabbade arbetare

Arbetarna på ett pappersföretag i Vargön ägnade större delen av 70- talet åt att arbeta, vistas och äta från ytor indränkta med bekämpningsmedlet Difenyl. När ett osedvanligt högt antal av dem i början av 90- talet började drabbas av Parkinson, började en del av dem inse, att det kanske hade något samband med Difenylhanteringen något decennium tidigare. Forskningen var dock inte entydig, varför försäkringskassan ihärdigt hävdade att det inte rörde sig om en arbetsrelaterad sjukdom. Politikerna i (den numera nedlagda) Socialförsäkringsnämnden beslutade att de stackars parkinsonsjuka arbetarna hade rätt. Försäkringskassan överklagade dock nämndens beslut, och ärendet gick via länsrätten upp i kammarrätten, innan de nu allt färre levande sökandena fick någon ersättning. Utan politikernas mod och hjärta i processen, att faktiskt våga sätta sig emot försäkringskassan, hade de drabbade troligtvis aldrig fått någon ersättning.

3. Unga med MS

Multipel Scleros, MS, är en obotlig sjukdom. Dock kan den i dag, genom hälsoförebyggande salutogenskt arbete, göra att drabbade människor kan leva med sin sjukdom i många år, innan den utgör ett reellt funktionshinder. I ett möte för några år sedan, med unga som drabbats av MS fick jag dock tydligt klart för mig att det där med rehabilitering var något som var förunnat främst för dem som bedömdes kunna komma tillbaka till arbete. De som var såpass sjuka att de inte klarade av att fortsätta jobba heltid i charkdisken på Ica, eller som webbdesigner, de erbjöds betydligt sämre stöd av vårt gemensamma samhälle. Rehabvistelser utomlands var stört omöjligt för dessa personer. Jag tog med mig uppgifterna till några farbröder på förvaltningen i det berörda området. Dessa visade dock upp flotta bilder och diagram på att inget av det jag hört stämde, det var enligt dem taget ur luften. Likväl fortsatte det vara stört omöjligt för t.ex rehabvistelse för dem som inte skulle kunna fortsätta jobba. Hade farbröderna på den politiska förvaltningen kompletterat sina diagram med själ och hjärta, hade de förmodligen insett att de i deras ögon helt normala prioriteringarna, för de drabbade innebar långt ifrån ett värdigt förebyggande arbete.

Med det här inägget vill jag nog bara slå ett slag för nån slags balans mellan förnuft och känsla, mellan hjärna och hjärta, mellan bevisbörda och beprövad erfarenhet.

En jämn balans vore förstås det allra bästa, men när det är sagt föredrar jag alla gånger en politiker med liten hjärna men stort hjärta, framför en med stor hjärna och litet hjärta...

DN rapporterar att norska delen av den internationella juristkommissonen (ICJ) nu stämmer Sverige för brott mot mänskliga rättigheter. Det är FRA- lagen som är ursprunget till stämningen. Vilket av de båda länderna kan man nu kalla för den sista sovjetstaten ;-)

Miljöpartiets starke man i hälso- och sjukvårdsfrågor, Göran Larsson, gör ett inlägg i den energipolitiska debatten, och tydliggör sitt missnöje med Centerns svek i kärnkraftsfrågan.