I dessa tider av beslutade motorvägsförbifarter, motorvägstunnlar, motorvägar och fortsatt subventionerade lastbilstransporter, så uttalar sig regeringen så gott som dagligen om vikten att nå framgångar på klimatmötet i Köpenhamn. Undertecknad kan inte låta bli att undra kring vem det är som ska nå framgångar när landets regering ideligen, i någon form av klimatets bakvända jenkadans tar ett par klimatvidriga beslut för varje klimatsmart beslut.

Jojo, det talas om Köpenhamnsmötet som avgörande, men sopa framför egen dörr, det vill regeringen tydligen inte. Hellre då bygga en ny motorvägssnutt någonstans och därigenom bygga in Sverige i en långsiktig miljö- och klimatskuld.

En gammal statsminister sade en gång: "Den som är satt i skuld är inte fri". Det gäller även klimatet, det. Dessvärre är det dock precis som inom ekonomin de arma själar som kommer efter oss, som får lida för dagens tillkortakommanden.

När det gäller klimatet är det inte ens säkert att de arma själarna bor i samma land eller på ens samma kontinent. De som i dag lider hårdast av västvärldens oförmåga att sluta göra fel, är dem som bor på de före detta paradisöarna i världens oceaner. Kiribati, exempelvis, är ett extremt utsatt land. Ett land och en kultur som förmodligen inte kommer finnas om 50-60 år.

Just nu väntar jag på tåget mot Göteborg. Ska på möte med de sekreterare som sitter med i beredningsgruppen för den styrgrupp som har till uppgift att se över Västra Götalandsregionens politiska organisation. Många av de arbetsgrupper som jag sitter med i, har väldigt långa namn. Bara ett konstaterande, så här på måndagsförmiddagen...