Det är inte bara finansminister Anders Borg som är bekymrad över den ekonomiska kollaps som vi upplever just nu. Oron växer också ute i landet, bland kommuner, landsting och regioner, som efter några år med nosen ovanför vattenytan nu står för flera extremt svåra år. Skatteintäkterna som ska finansiera välfärdssystemen minskar i samma takt som arbetslösheten ökar. Men medan vi rödgröna tjatar på alliansregeringen om att öppna börsen och satsa, så tänkte jag försöka vidga perspektivet lite grann, eller, om ni så anser, bli alldeles insnöad...

Den som vill jämföra nuvarande finanskris med det vi upplevde i början av 90- talet lär snart bli varse att den var som en mild fläkt jämfört med vad som kommer vänta oss inom en inte allt för avlägsen framtid. Då var det den svenska bostadssektorn som gick bananas, över bara några nätter kunde samma hyreshus, också i avfolkningsbygden, köpas och säljas för ockerpriser som ständigt rusade, samtidigt som det naturligtvis fanns en hel del smarta personer som visste att ballongen skulle spricka, och därför drog sig ur just innan craschen. Smarta, men egoistiska personer som bedrev rovdrift på sina medmänniskors bekostnad. Det var upphovet till den svenska krisen på 90- talet.

Den här gången har samma sak, fast i megaformat, inträffat i USA. Och vad jag redan nu vill varna för, är att "we aint seen nothing yet", när det gäller den krisen. Ballongen håller på att brisera, men konsekvenserna lär vi inte se förrän om något år. Och eftersom det handlar om USA, ett land som i runda slängar omsätter hälften av den samlade världsekonomins omfång, så lär vi om 30 år leva med en världsordning som är väldigt olik dagens.

Och de smarta personer som bedrev rovdrift under 90- talet, vad har hänt med dem undrar kanske du? Tja, många av dem har bidragit till att krisen i Östeuropa nu är djupare än någon annanstans i vår nära omvärld. Ballongen som briserade i Sverige på 90- talet, briserar just nu i länder som Lettland, Ukraina och Ungern. Men tro inte att de lär hjälpa till med att reda upp de problem de orsakat, nejdå. De som orsakat krisen har redan dragit vidare till nya jaktmarker, för att söka efter en nya platser att tjäna pengar på.

Att hänsynslös egoism orsakat kriser genom mänsklighetens historia är ingen nyhet. Skillnaden är att vi under forn- och medeltiden begick vår rovdrift genom spjut och andra vapen. I dag sker rovdriften med pengar, men den sker med samma hänsynslösa metoder. Det tål att tänkas på, i tider när de enda krav som diskuteras vid maktens taburetter, är huruvida regeringen bör skjuta till medel till kommunsektorn eller inte...

Krisen beror på ett systemfel - det är dags för ett systemskifte!

Så är det den 1 april, och från i dag gäller den sk IPRED- lagen. För er som redan läst Johan Hellströms och Max Anderssons artikel, så rekommenderas idéhistorikern Stefan Stenudds lysande beskrivning av en lag som långtifrån agerar utifrån "upphovsmännens" intressen, utan "upphovsrättsinnehavarnas". Det är inte en lag för den enskilda kulturarbetaren, det är en lag för de multinationella jättarna.

Sveriges Radios program Kalibers mycket avslöjande reportage om hur den yppersta ledningen inom Sverigedemokraterna faktiskt kränker en journalist, beslagtar hennes material och uppenbarligen hivar det överbord, torde innebära början till slutet för (SD).

Partiet har mödosamt arbetat för att utåt försöka polera bort delar av de värsta främlingsfientliga framtoningarna, men genom partiledningens agerande på färjan mellan Tallin och Stockholm i januari i år, så torde det framgå med all önskvärd tydlighet, att (SD) än i denna dag står för slutenhet, brottslighet och odemokratiska värderingar, såsom att avlöva pressfriheten.

För mig har (SD):s program alltid andats en unken doft av 40- talets bunkerpolitik i Berlin, både sett utifrån de verklighetsfrånvända analyserna och de förfärande slutsatserna. Genom att handgripligen kränka en oberoende journalist, göra intrång i dennas hytt och beslagta dennas material, så minskas inte direkt bilden av (SD) som ett verklighetsfrånvänt parti vars slutsatser är förfärande.

Snarare borde allt fler av oss, också allt mer öppet, kunna konstatera hur förödande det vore med den typen av politiker i de lagstiftande församlingarna.