Rapport rapporterar att Medvedev får mellan 60 och 70% i dagens ryska presidentval. Därmed behövs ingen andra valomgång, för denne Putins handplockade kandidat.

Oket på Dimitrij Medvedevs axlar blir tungt att bära, eftersom han efterträder en av Rysslands genom tiderna mest omtyckta presidenter. Och även om valet säkerligen präglats av en del röstfusk, så skulle förmodligen Mevedev ändå sopa banan med sina konkurrenter, just på grund av det faktum att han handplockats av Putin.

För det ryska folket väntar nu mer av den politik som på olika sätt präglat landet de sista sju - åtta åren. Ekonomiskt väntar förmodligen fortsatt tillväxt och en starkare medelklass. Demokratiskt väntar förmodligen fortsatt minskad tolerans för oliktänkande. Ekologiskt väntar förmodligen, åtminstone av de rapporter jag fått, ett starkare stöd för EU:s linje i klimatfrågan. Ryssland är i det avseendet förmodligen beredda att vara mer progressiva än exempelvis USA. Med tanke på mitt tidigare inlägg om svartvitt perspektiv, så kan jag därför bara konstatera att Ryssland inte går vare sig en ljus eller mörk framtid till mötes. Verkligheten ligger, som oftast, någonstans mitt emellan himmel och helvete...

De där blågröna sakerna som ersätt de gamla utedassen, hur pass mysiga är dom egentligen? I går var jag på matfestival, och gjorde ett mycket oaptitligt besök i en sådan plastig tingest. Vände i dörren, det stank, och valde att knipa tills jag lyckades finna något mer inbjudande och mindre tillfälligt utrymme att uträtta mina behov på.

Nåväl - här kommer en liten vers om dessa plastiga avträdesanordningar som av någon händelse döpts till Maja, Baja- Maja.

(all eventuell likhet med verkligheten är rent tillfällig)

* * * * * * * * *

Jag är ett avträde

kommer med invit.

Så om du nödig är

fyll mig full med skit.

Många är dom bakar

som rinner och brakar.

Men det var länge sen

någon hitta hit.

Stod ett tag i Hudiksvall

utanför en krog,

där la nån en unik knall

så jag nästan dog.

Folk med breda arslen

borde nog bli varse,

så dom i alla fall

mera papper tog.

Jag har varit i Kitzbühel

på en slalombar,

Öl och sprit med magnecyl

får på magar fart.

Både gamla unga

fick mig börja gunga

följt utav stoj och yl,

välte jag då:

- Hahaha, se där välter ja,

och träck och skit och sprit och kräk

nu flyter ut på stan.

För hahaha, ty sådan är jag,

när dumma mänskor våldför sig på mig hämnas jag.

När jag stod i Ödeshög

kom en liten tant.

Hon var inte särskilt hög

nådde ej min kant.

Vilket taskigt läge

hon fick hämta stege,

släppte en mycket hög,

brak sen och försvann.

Sen stod jag i Mellerud

vid en sjöbodsbrygg,

där var det rätt hårda bud

och tysken han var stygg.

Han sket hårda knyten

jag fick hål i botten,

började läcka ur,

var ej längre snygg.

Nu står jag i ensamhet

långtbort i en skog,

var jag är nog ingen vet

och jag har fått nog.

Nu ska jag omsadla,

jag ska börja plocka

lortar ifrån älgar

och flytta in till stan,

sen ska jag börja sälja

potenskur till japan.

I bland hade jag önskat att jag kunde sätta mig och vara lika naiv som jag var när jag var ny i politiken. På den tiden var allting bra eller dåligt, svart eller vitt. Men ju längre man är engagerad, desto mer grå blir nyansen, och desto oftare hör man sin inre röst tänka "å ena sidan" och "å andra sidan". Risken, när man börjar väga för- och nackdelar mot varandra, är att man tenderar att bli velig.

Just nu känner jag mig velandes kring frågor som hur Västra Götalandsregionen ska utveckla primärvården, hur (mp) ska hantera frågan om alliansens tandvårdsförsäkring och hur jag själv ska ställa mig till mitt partis utspel om en förstatligad socialtjänst. Och då har jag bara talat socialförsäkrings- och hälsofrågor.

I mitt eget parti brukar jag känna mig kritisk till hur företrädare ser frågan om EU- utträde eller inte, eller Medborgarlön eller inte, ur ett svartvitt perspektiv. De nyanser, med vilka jag försöker belysa frågeställningarna, brukar inte finnas utrymme för i debatten. Å andra sidan brukar jag själv anklagas för ett svartvitt perspektiv när det är dags att tala spårburen trafik i Borås, eller mitt obetingade stöd för en kärnkraftsavveckling. Antar att jag är lika god kålsupare som någon annan.

Ibland kan jag inte låta bli att tänka på, att om den naive fick råda, så skulle något i alla fall bli gjort. I bland åt det bättre hållet, i bland åt det sämre. I en värld där den velige råder, springer oftast utvecklingen den beslutande ur händerna. Undrar vad hemligheten är för att få en så grön politik som möjligt?