En av de folkpartister jag först stötte på, när jag engagerade mig politiskt i mitten av 90- talet, var Ann- Marie Ekström. Vi satt i samma kommundelsnämnd, hon och jag. Till skillnad från regeringen har Ekström alltid visat stort engagemang i asyl- flykting- och många andra rättvisefrågor, och hennes blogginlägg "Avvisningspolitik i stället för flyktingpolitik" är mycket läsvärt. Rekommenderar inlägget skarpt.

Jag väntade på tåget som skulle fara mot Borås,

men inget hände allt var tomt och skymningen var grå.

Jag såg ett gråvittfärgat bås, där luktade korv och mos,

men dörren den var stängd och låst, och inget tåg syntes till Borås.

Öxnered ligger bort vid världens ände,

tiden är ur led i järnvägsknuten Öxnered.

Öxnered är omgivet av gran och nässler,

som jag led på järnvägsknuten Öxnered...

Men plötsligt rullade tåget in, ett tåg från Bohuslän,

och snabbt jag skynda och rusade in, och vände aldrig åter igen

till Öxnered, där nånstans vid världens ände,

allt är ur led i järnvägsknuten Öxnered...

Humanistiskt patosbefriade Sverigedemokrater lär väl slå volter av glädje, men för oss andra är det en sorgens dag. Regeringen visar på fullständig humanistisk kollaps när de nu inför krav på försörjning och bostad för att barn ska få komma till sina föräldrar, bland dem som fått uppehållstillstånd.

Den alltid like suveräne Birger Schlaug skriver dräpande och avslöjande om det hela på sin blogg. Själv är jag så förbannad att jag knappt gitter skriva. Det är dags att starta en proteströrelse mot beslutet, tycker jag.

På grund av katarren är det dags att göra en Mitt Romney. Jag avsäger mig härmed kandidaturen till Miljöpartiets styrelse. Har man fått stränga rekommendationer från läkarhåll att ägna fritiden åt annat  än partipolitik, så är det nog läge att följa dem. Så i stället för intressanta helger med partistyrelsen, kommer jag odla mina andra fritidsintressen, såsom att vara ute och vandra, gå och fiska, spela lite på keyboarden eller ta några simtag i simhallen.

Vill samtidigt passa på och tacka för allt stöd och all den uppmuntran över kandidaturen, som inkommit till mejlboxen de senaste veckorna. Sådant värmer, ska ni veta! Den uppmuntran överträffade mina vildaste gissningar, och gör att jag känner mig manad att ställa upp som kandidat vid ett senare tillfälle, när min arbets- och livssituation medger det.

Vänligen Tony Johansson

... det blev domen från primärvården, när jag sökte vård för min oroliga mage (och mina orala utsläpp av små svarta kaffesumpsliknande blaffor). Så nu blir det att varva ner, stänga av telefonen när det inte är kontorstid, sluta jobba kvällar och helger, och i stället gå och ta några avslappnande tag i Rådahallens simbassäng. Det ska bliva min melodi, för att slippa återvända till ett inbokat återbesök om två veckor, och rapportera om fortsatta uppstötningar och förbereda mig för en gastroskopi. Dags att börja leva som man lär, vilket förmodligen inte är en dag för tidigt...

Eftersom jag i förra inlägget klagade på primärvården, så ska det i sanning framföras, att jag personligen alltid bemötts på ett suveränt sätt. men så bor jag utanför storstadsområdena också, och mig veterligen är det tyvärr i storstäderna som primärvårdens största brister finns...

Ett par exempel på när det inte fungerar inom primärvården:

1. En äldre och rörelsehindrad kvinna med ganska svår influensa ringer och ringer, men kommer inte fram till Vårdcentralen. Eftersom hon bara bor ett stenkast från vårdcentralen väljer hon slutligen att gå dit. Väl där möts hon av kommentaren från receptionisten:

- Gå hem och ring, vi har bara bokning via telefon.

2. Den lille pojken har haft svår hosta i flera månader, och föräldrarna misstänker efter flera turer till vårdcentral och akut att den lille fått mycoplasma, något som kan leda till lunginflammation. På vårdcentralen möts de av beskedet:

- Nej, det är så ovanligt, så det är ytterst osannolikt.

Några dagar senare, efter ytterligare några sömnlösa nätter, går de dit och kräver ett prov, och barnet har mycket riktigt fått mycoplasma.

Som politisk sekreterare är det frustrerande att få höra sådana här berättelser från verkligheten. Som regionstyrelsens ordförande Roland Andersson (s) brukar säga, när han nåtts av sådana redogörelser:

- Dä ä tesagt, så får dä f-n inte va!

Men någonstans klickar det, någonstans blir det som av politikerna är "tesagt" inte det som gemene man eller kvinna möter, när de besöker vårdcentralen.

Just nu pågår ett utvecklingsarbete av regionens primärvård. Jag hoppas verkligen att det arbetet ska mynna ut i att sådana här pinsamheter, som dessvärre möter en del vårdsökande, inte ska förekomma i framtiden...

I dag är jag sjuk, magen är inte i balans, och jag kräks och spyr varhelst jag vandrar. Valde därför att inte vandra någonstans alls idag, sitter istället hemma och ägnar mig åt att skriva rent anteckningar mm.

Att det varit regionstyrelse i dag har jag inte märkt av alls, ingen rapportering what so ever i dagens radiosändningar. I stället har man talat om Vargön Alloys, som tydligen blivit sålt till ett företag från Turkiet. Själv sitter jag och undrar hur det blev med Görans motion, blev den återremitterad eller inte. Får nog maila Stefan eller Birgitta och fråga. Eller också avvakta pressmeddelandet från regionens infoavdelning...

I helgen var jag och såg på den Oscars- nominerade filmen Charlie Wilsons war. Huvudperson är en tämligen pompös, grabbig och ideologiskt avtrubbad kongressledamot från Texas, spelad av Tom Hanks.

Mina känslor var mycket blandade till filmen. Vissa scener var suveräna, inte minst dem där Philip Seymour Hoffman deltar, som den fyrkantige men samtigit roligt repliksnäsande CIA- agenten Gust Avrakotos (bäst i filmen är en avlyssnings- scen som utspelar sig på Wilsons kontor). Man får hoppas att manuset och boken (skriven av George Criles) inte är helt sanningsenlig kring metoderna bland USA:s kongressledamöter, för såpass skruvade ter sig vissa av inslagen, för mig som arbetar med demokrati i Sverige.

Efter en trevande inledning, med lite väl mycket nedvärdande kvinnosyn (även för att vara USA), så blir filmen bitvis både rolig och spännande. Men samtidigt fastnar skratten i halsen, och spänningen följs av olust. För även om manuset måhända frångår vissa fakta, så handlar det om verkliga personer, och det som händer i filmen har defacto hänt i verkligheten. Och den oerhört naiva svartvita syn på goda och onda, som alltid tycks prägla amerikanska filmer (och i bland dess presidenter), är också något som får en att känna sig lite illa till sinns efter en stund.

Hursomhaver - filmen är sevärd, det tycker jag. Den är visserligen alltför krigsförskönande, och allt för amerikansk- patriotisk. Lite som om man vill måla upp Wilson som en krigsförespråkande fredsivrare, vilket ju kan tyckas tämligen motsägelsefullt. Men samtidigt målar denna skruvade film upp ett stycke nutidshistoria. En liten tanke börjar i vart fall gnaga i mitt huvud mot slutet -  måhända är det inte filmen som är skruvad, utan vår samtid...